IPv4- och IPv6-adresser är definierade och standardiserade av IETF (Internet Engineering Task Force), den organisation som ansvarar för utveckling av Internet Protocol och standarder.

IPv4 definierades ursprungligen i RFC 791 (Internet Protocol, 1981). Därefter har definitionen uppdaterats och kompletterats genom flera RFC-dokument.
IPv6 definierades först i RFC 2460 (Internet Protocol, version 6, 1998), men denna ersattes senare av den nu gällande RFC 8200 (2017).

Ansvar för allokering av IP-adresser ligger hos två centrala organisationer:

• IANA (Internet Assigned Numbers Authority)
• ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers), som är den överordnade organisationen till IANA.

Utöver dessa sker den regionala allokeringen av IP-adresser via de fem Regionala Internetregister (RIRs):

• RIPE NCC – Europa, Mellanöstern och delar av Centralasien
• ARIN – Nordamerika
• APNIC – Asien och Stillahavsområdet
• LACNIC – Latinamerika och Karibien
• AFRINIC – Afrika

Det teoretiska maximumet på cirka 4,3 miljarder adresser räckte inte till för en värld där både människor och maskiner kopplas upp. Under många år lyckades man fördröja uttömningen genom tekniker som classless adressering (CIDR), NAT (Network Address Translation) och privata adresser. Dessa lösningar var viktiga för att spara adressutrymme, men de hade också sina nackdelar. NAT skapar exempelvis fördröjningar, begränsar vissa applikationer och fungerar dåligt för peer-to-peer-kommunikation.

IPv6 är därför utvecklat som efterföljare till IPv4. Med 128 bitar ger det cirka 340 undecillion adresser – (340 följt av 18 nollor) tillräckligt för att alla nuvarande och framtida uppkopplade enheter ska kunna få en unik adress. Dessutom innehåller IPv6 flera förbättringar, till exempel ICMPv6, som ger stöd för adressupplösning och automatisk adress-konfiguration.

Internet of Things (IoT) och IPv6

Internets roll har förändrats. Det handlar inte längre bara om datorer och webbsidor utan också om ett snabbt växande Internet of Things (IoT). Sensorer, bilar, medicinsk utrustning, hushållsapparater och till och med miljöövervakning kopplas upp. Med denna enorma tillväxt är IPv6 en nödvändighet – IPv4 kan helt enkelt inte möta behoven.

Aktuell statistik

Enligt mätningar från Google och Internet Society Pulse används IPv6 allt mer, men Sverige ligger fortfarande under världsgenomsnittet. Som exempel kan vi nämna följande statistik som visar IPv6-läget:

• • Globalt (2025): 43–48 % av trafiken till Google sker via IPv6
  • Indien, Tyskland, Frankrike: ofta ligger över 70–80 %
  • USA: cirka 50–53 %
  • Sverige: cirka 28 % av användarna kan nå internet via IPv6 (Internet Society Pulse 2025)
  • Operatörer i Sverige: Telia äger mer än hälften av landets /32-block, följt av Tele2, medan Bahnhof och Telenor har mindre andelar.

Obs! Fast bredband har generellt bättre IPv6-adoption än mobilnät

Samexistens mellan IPv4 och IPv6

Det finns inget slutdatum för övergången. IPv4 och IPv6 kommer att samexistera i många år framöver. IETF har därför tagit fram flera metoder för migrering (gå över till IPv6), som delas in i tre huvudkategorier:

1. 1. Dual stack – både IPv4 och IPv6 körs parallellt.
   2. Tunnling – IPv6-trafik skickas inuti IPv4-paket (engelska Tunneling).
   3. Översättning – IPv4 och IPv6 översätts mellan varandra.