Subnetting i praktik

← Oktett-subnetting
Praktisk metod →

Ett stort nätverk kan snabbt bli ineffektivt, svårt att hantera och fullt av onödig broadcast-trafik.
Lösningen är att dela upp nätverket i mindre delar, så kallade delnät. Denna uppdelning kallas på engelska subnetting.

Grundprincip

Subnetting bygger på att en IPv4-adress består av två delar:

Nätverksdelen (network ID)
Host-delen (host ID)

Genom att förlänga nätmasken använder vi bitar från host-delen för att skapa fler nätverksadresser. På så sätt får vi fler delnät, men färre hostar i varje delnät.

Fler delnät → lättare att organisera och styra trafiken
Färre hostar per nät → mindre broadcast och mer effektiv användning

Historisk bakgrund

När IPv4 introducerades (1981) var adresserna 32 bitar långa och indelade i klasser (A, B, C, D och E). Detta kallas classful adressering.

Problemet var att klassindelningen gav nät som ofta var antingen alldeles för stora eller för små i förhållande till det verkliga behovet. Ett företag kunde till exempel få ett helt klass B-nät (med över 65 000 host-adresser) även om de bara behövde några hundra. De oanvända adresserna gick då inte att återanvända någon annanstans – vilket ledde till slöseri.

Samtidigt fick andra organisationer för få adresser i sina klass C-nät (endast 254 hostar), vilket gjorde att man snabbt behövde flera nät för att täcka behovet. Denna kombination av överallokering och underallokering bidrog till att IPv4-adresserna började ta slut (IPv4 address depletion).

För att lösa detta infördes:

CIDR (Classless Inter-Domain Routing, 1993) → tillåter godtycklig nätmask.
VLSM (Variable Length Subnet Masking) → samma nät kan delas i delnät av olika storlek.
Privata adresser (1996) och NAT (Network Address Translation, 1994) → förlängde IPv4:s livslängd.

Classful och classless subnetting

Classful subnetting: Alla delbnät inom ett större nät använder samma nätmask. Exempel: nätet 10.0.0.0/8 delas i 256 delnät med nätmask /16. Alla dessa delnät har samma storlek, det vill säga samma antal host-adresser per delnät: 10.0.0.0/16, 10.1.0.0/16 . . . . 10.255.0.0/16.

Classless subnetting (CIDR/VLSM): Delnät kan ha olika nätmasker, beroende på behov. Ett nät kan först delas till /16, sedan kan ett av dessa delnät delas vidare till /20, och ännu vidare till /24 eller /28. Det ger en mer flexibel användning av adressutrymmet.

En metod för subnetting (steg för steg)

Bestäm antal delnät eller antal host-adresser per delnät
- Bestäm hur många delnät eller hur många hostar per delnät som behövs. Använd formlerna:
  - Delnät adresser = 2^x (där x = antal lånade bitar)
  - Host-adresser = 2^y – 2 (där y = antal kvarvarande host-bitar)
Bestäm prefix och nätmask
- Lägg till antalet lånade bitar i prefixet.
- Skriv masken i decimal (t.ex. /26 som 255.255.255.192).
Beräkna blockstorlek
- Blockstorlek = 256 – värdet i den ändrade oktetten
- Exempel: 256 – 192 = 64
- Nya nät bildas i steg om 64 adresser
Lista delnäten
- Börja på nätets första adress.
- Addera blockstorlecken för varje nytt delnät.
Ange host-intervall
1. Första host-adress = nätverksadress + 1
2. Sista host-adress = nästa nätverksadress – 2
3. Broadcast adress = nästa nätverksadress – 1

Exempel: Vi har nätverket 192.168.1.0/24. Vi vill skapa delnät med max 62 hostar.